En älskad byggnad med en rik historia
I mer än 115 år har Bolagshotellets dörrar stått öppna för LKAB:s gäster. Med dess säregna arkitektur, beundransvärd konst och trevliga bemötande har Bolagshotellet kommit att bli en väldigt speciell byggnad för många av besökarna. Inte minst har byggnaden blivit en viktig del av Kirunas stadsbild.
Det brukar heta att själen eller kulturen inte bor i väggarna utan i människorna. I Bolagshotellets fall är det inte riktigt sant, en stor del av själen sitter faktiskt i väggarna. Minnena har liksom klamrat sig fast i huskroppen, i inredningen och rummen – ända ner i husgrunden. Byggnaden är fylld av historia, minnen och berättelser. De som bär på dessa berättelser och en del av byggnadssjälen är alla de som passerat hotelldörrarna genom åren.
– Mitt starkaste minne från hotellet är faktiskt inte en specifik händelse eller ett särskilt minne. Det är snarare helheten, den fina och välkomnande miljön och själva känslan av hotellet. Det är svårt att förklara men för mig är det så självklart. Jag vet hur Bolagshotellet känns, hur det låter, smakar och doftar, säger Ingela Hjalmarsson, avdelningschef för sponsring, event och gästmottagande på LKAB, där Bolagshotellets verksamhet ingick fram till stängning 2016.
Det är de många berättelserna om hotellet som fascinerar och väcker känslor. Det är besökarna, gäster och medarbetare, som bidrar till att göra Bolagshotellet levande – nu och i framtiden.
– Jag brukar alltid tänka så här; om man inte trivs på ett ställe så blir man ju inte kvar. Då söker man sig till något annat. Jag började på Bolagshotellet 1977 och var yngst när jag började men äldst när jag slutade, skrattar Monika Lidström, som arbetade på LKAB från 1968 till och med pensionering 2013.
Monika Lidström och Yvonne Widell är en del av Bolagshotellets rika historieskatt. Tillsammans har de ovärderliga minnen och berättelser att dela med sig av.
– Tänk vilka gäster vi har tagit emot genom åren – i lilla Kiruna! Alltifrån medlemmar ur det brittiska kungahuset till ambassadörer, statsministrar och kunder. Jag kommer ihåg firandet av drottningen Silvias 60-årsdag som något alldeles speciellt men jag kommer ihåg alla gäster, på ett eller annat sätt, säger Monika Lidström.
– Jag blev riktigt ledsen när jag hörde att man inte kunde flytta hotellet. För mig betyder Bolagshotellet mycket och jag tänker på hur jag brukade städa trappan. Jag skurade alltid på ett speciellt sätt, säger Yvonne Widell, som började arbeta på hotellet 1987.
Bolagshotellet, som stod färdigt 1901, har fungerat precis på samma sätt från öppning till stängning. Syftet har alltid varit att hålla öppet för LKAB-anställda och bolagets många gäster.
– Under mina år som ansvarig för verksamheten hade vi en ständig ruljangs, allt från kungabesök till LKAB:s särskilt inbjudna gäster. Tidvis var det såklart hektiskt men alltid roligt, säger Ingela Hjalmarsson.
Genom åren har otaliga gäster övernattat på hotellet och insupit den speciella atmosfär som omger byggnaden. En del har berättat om oväntat besök, dörrar som öppnats och stängts eller om föremål som mystiskt bytt plats under natten. Det är framförallt ett av gästrummen, närmare bestämt rum nummer 9, som är särskilt förknippat med oförklarliga händelser.
– Jag minns att jag låg och sov och vaknade av att jag inte var ensam. Jag var inte rädd men väldigt trött och sa nog till och med ”jag måste få sova”. När jag vaknade på morgonen hade tofflorna bytt plats. Jag kan inte svara på om jag drömde eller om det faktiskt hände men efter det tog jag för vana att alltid säga ”nu är jag här igen” när jag skulle övernatta i det rummet, säger Ingela Hjalmarsson.
För Yvonne Widell och Monika Lidström, som spenderat en stor del av det yrkesverksamma livet i byggnaden, ligger Bolagshotellet dem varmt om hjärtat.
– Jag fick en klump i magen när jag hörde att LKAB inte kan flytta hotellet. För visst är det så att en stor del av själen sitter i väggarna, säger Monika Lidström.
Trots att föremålen, möbler och inredning magasinerats i väntan på flytt till en ny lokal är det onekligen så att en bit historia försvinner när väggarna rivs.
– Jag hoppas på en ny byggnad, som påminner om Bolagshotellet, säger Yvonne.
När vi sitter och pratar om Bolagshotellet är det svårt att summera ett helt yrkesliv. Vi tittar på gamla kort och berättelserna låter inte vänta på sig. Det är främst människorna som Monika och Yvonne minns.
– Vissa gäster har lämnat avtryck, till exempel Carl Ameln (tidigare vd på LKAB, skribentens anmärkning). Han kom alltid in till oss i köket och pratade. En gång när jag var på väg hem var det någon som ropade ”Monika, kom tillbaka”. Det var Ameln som ville tacka mig och ge mig en kram. Han var väldigt trevlig, säger Monika.
Tiden på Bolagshotellet har onekligen innehållit mycket glädje, skratt, tidiga mornar och sena kvällar. Stundtals har det varit ett tungt och slitsamt arbete.
– Det var mycket jobb men en sådan rolig tid. Det var en avslappnad atmosfär och vi såg till att alltid tänka på alla, gäster eller inte. När SÄPO eller polisen gjort sina pass utanför hotellet bjöd vi in dem på kaffe och fika. Det är sådana saker som är viktiga, säger Yvonne.
Det är just den avslappnade atmosfären som uppskattats av många av gästerna som passerat genom åren.
– Det har alltid varit en fin och välkomnande miljö på hotellet. Jag tror att många av gästerna kände precis det, att det var något speciellt med Bolagshotellet, säger Ingela Hjalmarsson.
